Carnavalfilm

Lite handkamera-skildring av två av ekipagen! Notera dansarna som står på sidorna (och de som skjuter på vagnen!)

CARNAVAL - eller Montessori för rytmlösa

Två veckor har förflutit sedan karnevalen, en riktigt häftig upplevelse som förtjänar mer bilder än text.

Karnevalen i Florianópolis lär tillhöra de största i Brasilien och för en oerfaren svensk var denna helt klart tillfredställande stor! Det är klart att den i Rio är större och mer störtcool, ashäftig, råball än vår men man får också väga in mindre trängsel och minskad rånrisk här.

Hur går det då till det här karnevalandet?
Jag förstår aldrig riktigt vad det är som händer när det är dags för grupputflykt, har fortfarande lite problem med språket.., så jag var spänd av förväntan när vi åkte in till stan på något som hette désfile. Först samba-gick vi runt en park framför en lastbil som spelade musik som jag antar var samba. Bra var det iallafall. Jag iakttog noga våra bekanta som bott längre i det här landet för att kunna spatsera på ett korrekt sätt, lite lagom rytmiskt. Det var väldigt svårt till en början men jag tror kanske att jag fick till det någorlunda efter ett tag.

det var lite svårt att ta bra bilder här, men ni förstår poängen.


Som tur är finns det väldigt mycket tyskättlingar här i delstaten Santa Catarina och de är minsann inte heller så dansanta. Oavsett vilket var det väldigt trevlig stämning, stadens unga män hade som traditionen bjuder klätt ut sig till os dragqueens, alltså i damkläder men Johan, queerteoretisk som han är vägrade och upprördes över dubbelmoralen hos machisterna.

De här bor i vårt hus!

Men kul var det, jag trodde att vi sen skulle gå i ett sambatåg men det visade sig att vi istället skulle in på en sorts karnevalsstadion, dvs. en gata med läktare på båda sidor där sen själva paraden går.

I första skolan kom de lite mer seniora deltagarna. Uppåt tusen damer och herrar dansade i olika utstyrslar, finast av alla var dock de här gummorna som satt på kvällens första ekipage, en miniatyr av Florianópolis (enda...) fina park och kyrka.

Mellan ekipagen går kolonner av sambadansare i olika tematiska utstyrslar, de här schweiziska biskoparna tillhörde de mer bisarra varianterna.

Mellan varje sambaskola sköts fyrverkerier från ett säkerhetsavstånd på sisådär femton meter från läktaren där vi satt. Fyrverkerierna var framförallt häftiga på grund av tryckvågen och de brända pappersbitar som regnade ner på oss!

Nedan följer ett frosseri i de olika sambaskolornas stora ekipage. Jag betonar stora, roboten t.ex. var högre än det fyra våningar höga huset* som stod i slutet av stadion.
*huskonstruktionsstudenter kan räkna på en takhöjd inlusive bjälklag på 2,7 m.

Alla får vara med på karnevalen, från rullstolsbasketlaget till alla stadens barn, här utklädda till möss. De var ofattbart duktiga på att dansa kan tilläggas.

Paraderna pågick från sex på kvällen till fyra på morgonen och bestod av fem olika sambaskolor som visade upp sina ekipage och dansade iklädda olika utstyrslar. Musik spelades hela tiden och vi stod upp på läktarna och dansade. Ungefär kring midnatt hände då något märkligt som jag aldrig tidigare varit med om, helt plötsligt upptäckte jag att jag både klappade och dansade i takt! Mycket tillfredställande, Brasilien är för min koordination vad Montessori var för min finmotorik!

Några dagar senare åkte vi på en så kallad Carnaval da rua i en "by" här i närheten. Bilder finns men vi har just nu lite tekniska problem med USB-portarna så de dröjer ett tag till.

Glad fasta!

Om mat.., och dess konsekvenser

Då arkitekturen lämnat en del i övrigt att önska har jag vänt mig till den kulinariska fronten i jakt på spår av europeiskt inflytande, vilket kommit att straffa sig. Idag, den dag då karnevalen inleds är jag strandad hemma på grund av diverse konsumtion.

Utsikt från vår balkong, det jag roar mig med att titta på om dagarna.

Boven i dramat förefaller ha varit ett paket kycklingkorv som legat i den inte fullt så jättekalla kyle, i vårt inte fullt så jätterena kök, en dag för länge. Jag borde naturligtvis ha placerat dem i den 50 grader kalla frysen istället (ska det vara kallt ska det tydligen vara jättekallt) men den var vid tillfället dessvärre igenproppad av is.

Här kan man äta jättebillig glass och dricka färskpressade juicer.

Annars kunde man ha misstänkt någon lokal specialitet som exempelvis kokt ägg inbakat i frityrdeg, en storsäljare på bussterminalerna, eller det finaste av snacks: lätt grillat kycklinghjärta. Serveras vanligen i en stor hög och äts med tandpetare som tilltugg eller som side order till annan grillad mat (churrasco).

Notera aortans placering, nam nam.

I övrigt bjuds det inte på så mycket märkligheter, vi äter mycket fisk och skaldjur eftersom det är en ö i Atlanten vi bor på. Fick smaka lite på de enorma ostrona de äter men jag kan dessvärre inte ens tvinga mig till att uppskatta denna delikatess, till skillnad från vår storförtjuste japanske vän som väl försäkrade sig om att de skulle serveras råa utan någon sorts bearbetning.

Det bor visserligen mycket japaner i Brasilien men just den här är utbytesstudent från Tokyo och bor i lägenheten ovanför oss.

Visserligen är köttet fint och billigt här men det som framförallt gläder mig är tillgången (och priset) på frukter och grönsaker. Jag som flytt mitt hemland med dess björkpollen och stenfrukter har här i Brasilien hittat mig en oas fylld med frukter. Helt plötsligt har melonerna smak, bananerna är lite syrliga och passionsfrukterna är stora som mangos. De har fyra sorters apelsiner, tre sorters bananer, både vit och röd guava, mangos som kostar åtta kronor per kilo, vattenmeloner stora som öh, nja jättestora vattenmeloner helt enkelt. Osv. det är fantastiskt, den lilla torra sharonfrukten är här saftig och syrlig. Nej, det är fantastiskt helt enkelt vad goda frukter de har, och dessutom billiga. Till frukost på ett av de hostel vi bott på fick man hur många mangos man ville (men bara två bröd per person…).

Det är härligt med all frukt och alla grönsaker. Framförallt att salladen nu är det billiga.

Fikon, plommonkörsbärstomater, oliver…

I Caipirinhas ska man ha mycket socker...

Vinet är tyvärr väldigt dyrt här, det är, hör och häpna, dyrare än i Sverige! Caipirinhas som enkom består av limesaft, sockerrörssprit och socker är visserligen gott men lite knepigt som måltidsdryck. Vi ser följaktligen fram emot en snar resa till Argentina med enbart tomma resväskor.

Mitt nuvarande tillstånd, isolerad i lägenheten föranleder att det nog blir ett inlägg till ganska snart.

Ha det!*

*ha gärna även i åtanke att det är roligt om man kommenterar för då vet jag att jag inte bara skriver för att roa mig själv...

Staden kolonialisterna glömde

Initialt begav jag mig till Sydamerika i ny neokolonialistisk anda, beredd att åtnjuta flertalet stärkta drycker invid plazorna. Dessa plazan som naturligtvis skulle vara organiserade så som jag lärt mig (tack Eakin, Marshall C., The History of Latin America – Collision of Cultures ,2007) det vill säga enligt följande modell, efter den första kolonialstaden Santo Domingo på Hispaniola (Dominikanska rep.):

Kring det fyrkantiga torget (på vars eventuella gräsmattor man inte får gå!) ligger på ena sidan katedralen, på en andra guvernörspalatset och på en tredje sida någon form av rådhus.

Tyvärr hade jag missat den pikanta detalj att detta var en spansk design som inte fullt ut kopierats av portugiserna. Då spaniackerna anlade anständiga parker hängde portugisiska jesuiter på stranden och sålde pärlor emellan gudstjänsterna. Florianópolis ser ut därefter.

Min jakt på koloniala kvarlevor har fortfarande mest gett resultat i form av otrevligheter som det politiska läget. Johan satt helt oskyldigt och läste vad han trodde var ett något sånär objektivt nyhetsmagasin, tills han stötte på artikeln om de stora banditerna MST (organisationen De jordlösas rörelse) där fattiga bönder på landsbygden i norra Brasilien jämställdes med allsköns terrorgrupper och framförallt Colombias farc-gerilla. Tydligt är att Brasilien, som vi alla vet, fortfarande är ett mycket segregerat land. Vilket i och för sig är skönt eftersom man tydligt ser var favelorna finns, och således kan undvika kontakt med alla människor som inte bor inlåsta i fina hus. Som vi gör, vilket osökt leder mig till att berätta om vårt nya boende.

Carvoeira heter vårt område och ligger i vad som nog kan betraktas som en förort till Florianópolis, i alla fall en yttre stadsdel. Vi bor på själva ön Ilha da Santa Catarina och sisådär tjugo minuter från centrum, som också ligger på ön. I centrum har jag hittat en katedral och en hyfsad park, såg mer rester av den forna kolonialstaden på bild häromdagen så snart ska jag ut och fortsätta mina efterforskningar. Åter till vårt nya hem. Vi bor i ett vitt betonghus, en typ pelardäckkonstruktion antagligen även med trapphuset som bärande element. Det är lite fiffigt faktiskt för parkeringsplatserna ligger under huset, verkar vara en vanlig lösning här.

Vårt hus är tillsammans med två andra omringade av ett staket och för att komma in till husen och den lilla parken måste man först passera vaktkuren, och sen slå ytterligare en kod för att komma in i sitt hus.

Behöver man låsa in sig då? Nej, jag skulle tro att det räcker med ett lås på dörren, har hittills inte sett en tillstymmelse till kriminalitet här på ön, eftersom man som sagt vet var favelan ligger och inte går dit, men å andra sidan måste det ju finnas en anledning till att Florianópolis har en speciell polismyndighet för ”beskydd av turister”.

Och beskydd av fåglar.., småfågelbord här och där!

Det har varit lite dåligt väder på sistone vilket inneburit att vi mest har ägnat oss åt att flytta in i vår lägenhet och tvångsmässigt utvecklat portugisiskan. Engelska är inte så gångbart som turistguiderna hävdar, spanska däremot funkar utmärkt.

Därtill har jag studerat, eftersom jag tydligen gör det på heltid enligt CSN, och kan roa med föga smickrande fakta om Brasilien:

1490 satte slavhandeln till Brasilien igång, främst för att förse sockerrörsplantagerna med arbetskraft när den lilla del av ursprungsbefolkningen som inte kolade av smittkopporna dragit till skogs.

1510 började slavhandeln regleras av portugisiska kronan. Brasilien blev självständigt från Portugal år 1822, så då borde kanske slavhandeln ha upphört, kan man tänka sig men icke. 1888 avskaffades slavhandeln, och fram till 1850 ökade den fortfarande stadigt i omfattning. Totalt stod Brasilien för en tredjedel av ”importen” av slavar från Afrika (ungefär fyra miljoner människor).

Har fått ett tips om en by på södra delen av ön där den koloniala arkitekturen fortfarande är kvar. Snart ska jag bege mig dit för att se om detta stämmer.

Hej hallå hejdå.

Hellre röd än död, part II

1:a februari 2009, Florianópolis

Väl framme i Florianópolis, efter en landning som till en början inte verkade särskilt avsiktlig.., fick vi ett synnerligen trevligt välkomnande. Det regnade nämligen när vi skulle stiga av planet ute på andningsbanan, varför vi naturligtvis tilldelades varsitt uppfällt paraply när vi en efter en steg nedför trappan (som var försedd med plasttak). Fantastisk service! mycket nöjd var jag, och desto mer nöjd skulle jag bli när det till min förtjusning stod små plastbilar på bagagebandet.

Förtjusande, inte sant?

Det regnade som sagt när vi kom fram, men man fick ändå en föraning om vad som komma skulle. Det är asvarmt här, för en nordbo som jag lite av en chock, runt 35 grader!
Vi bor i mitten av ön, som avgränsas från fastlandet vid själva staden Florianópolis, invid en lagun med badkarsvarmt vatten som heter Lagoa da Conceisão.

Det är ett bra läge för oss eftersom vi vill utforska det mesta av ön för att kunna göra någon sorts bedömning av var vi kan komma att vilja bo (jag förutsätter alltså att vi kommer att ha någon typ av valmöjlighet...) i fortsättningen. Den strand som ligger närmast oss heter Praia Mole, dit tar det ungefär en kvart med buss eller en timme att gå (om man är en hurtig norrman och bor på vårt hostel ). Praia Mole är jättefin, tyckte vi tills vi igår begav oss söderut till Pantano do Sul på öns sydspets. Här kommer lite tease...

Klyschigaste bilden.., här kommer fler:

Det är jättevarmt i vattnet, tjolahej tjolahoppsansa!

En ödesdigert lång promenad längs den kilometerlånga stranden resulterade dock i en fenotypisk förändring (åt det rödare hållet) vilket inneburit att dagen tillbringats på hostelet i samspråk med hus-aran Sven.


Imorgon hoppas vi på en mildare ton i huden så att vi kan utforska nästa strand på listan; Barra da Lagoa.

För mer bilder och en mer utförligt text (hardlü!) se Johans blogg.

Gå med gud!

Onde é o banheiro?

29:e januari 2009, Guaralhos International Airport, São Paulo

Efter tolv timmars flyglats, som bjöd på allt från skrikande barn till ett hejdundrande kostymdrama om den hjärtlöse Greven av Devonshire som gör livet surt för sin vackra men plågade hustru som ständigtbär fantastiska orgier i fjädrar, krinolinscarfar och kjolar så rika i omfång att alla Londons damer blir gröna av avund.., efter allt detta är vi till slut framme i São Paulo. Jag som varit livrädd för den här staden och Brasilien i största allmänhet får nog konstatera att det enda som skiljer Guaralhos från flygplatser i Spanien (och säkert Portugal, men där har jag inte varit sedan 1988...) är den påtagligt höga relativa futigheten. Den termiska komforten har fått sig en släng...

Johan har redan bekantat sig med hela flygplatsen, själv intar jag en mer observerande smygolonial pose vid ett bord, ackompanjerad av en anständig espresso. Nej, jag vill inte ha socker, inte ens sötningsmedel. Jag är uppenbarligen udda.

SAO PAULO

DET ÄR EN STOR STAD MED MYCKET FOLK.., JAG LÄMNADE INTE FLYGPLATSEN!